Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.   Related Paintings of Martin Mijtens d.a. :. | Secret Night | Concert in an Interior | min emma | St Louis, St George and the Princess | The toymaker of Nuremberg |
Related Artists:
Nicolas de Largilliee
Largilliere's father, a merchant, took him to Antwerp at the age of three. As a boy, he spent nearly two years in London. Sometime after his return to Antwerp, a failed attempt at business led him to the studio of Goubeau. However, Largilliere left at the age of eighteen and went to England, where he was befriended and employed by Peter Lely for four years at Windsor, Berkshire. Painting careerEarly careerHis painting caught the attention of Charles II, who wished to retain Largilliere in his service, but the controversy aroused by the Rye House Plot against Roman Catholics alarmed Largilliere. Largilliere left for Paris, where he was well-received by the public as a painter. Upon ascending to the throne in 1685, James II requested Largilliere to return to England. James II offered Largilliere the office of keeper of the royal collections, but he declined due to being uneasy about Rye House Plot. However, during a short stay in London, he painted portraits of the king, the queen Mary of Modena, and the prince of Wales James Francis Edward Stuart. The portrait of the Prince of Wales could not have been painted during Largilliere's stay in London because the prince was not born until 1688. The three portraits painted by Largilliere of the prince in his youth must have been executed in Paris, where he returned sometime before March 1686. The portrait of King James II was painted in 1686. King James is portrayed in golden armor with a white cravat and is positioned in front of a watercolour-like background set in a round frame.
Brodero Mathisen
artist in 16th centry.
Bartolomeo Suardi
c. 1465?C1530,was an Italian painter and architect, mainly active in his native Milan. He was born in Milan, the son of Alberto Suardi, but his biography remains unclear, and was long complicated by two "Pseudo-Bramantinos". He was trained by Donato Bramante, adopting a diminutive form of his master's name. This training gave him influences from by the Urbino quattrocento tradition of immobile realism, and later he assimilated some elements of the style of Leonardo, after he arrived in Milan, although in other respects he remained faithful to his training in the style of Central Italy. He is documented in late 1508 as helping in the decoration of the Vatican Stanze though nothing remains of his work there, and by 1509 he was back in Milan. His style changed considerably during his career, and also shows strongly individual traits. His main influences were the serene and sometimes unnatural quietist classicism of Piero della Francesca, Leonardo da Vinci, and Ercole de' Roberti